CLICK HERE FOR BLOGGER TEMPLATES AND MYSPACE LAYOUTS »

tisdag 16 december 2008

Så här långt, men inte mer...

Ok... nu måste jag verkligen få skriva av mig lite.. Jag är så trött på alla frustrationer i kroppen, på att folk är så otroligt dumma i huvudet och inkapabla att tänkte längre än näsan räcker. Först av allt min flickvän son's pappa... han dricker och det finns misstankar om annat också. Alltså, vad håller han på med? Fattar han inte att han förstör framför allt för sin son och deras relation? Jag menar, fortsätter det här som kommer Adrian (som sonen heter) totalt hata honom när han kommer upp i tonåren. Vad är det egentligen som gör att dricka är mer attraktivt än att se sin son växa upp och ha en bra relation till honom?

Sedan... alltså, hur tänker folk egentligen? Hur kan man sitta där på sin höga häst och dömma andra hur som helst? Och framför allt ge sig in i diskusioner som man inte ens hör hemma i, utan bara hoppar på en annan person utan att kunna acceptera konsekvenserna? Det är bara skratt retande, speciellt med tanke på att jag kunde varit betydligt mycket elakare än vad jag var. Jag har aldrig sagt att jag är någon ängel, snarare tvärt om, och framför allt jag blir tämligen elak när jag blir arg på någon. Det har jag sagt... ja, en väldig massa gånger. So what om jag hänger ut att någon har varit sexuellt utnyttjad som barn? för den delen, jag har inte en ända gång nämnet ett namn. Och vad som är så idiotiskt så det nästan är komiskt i det hela är hur folk tar saker bokstavligen talat när man använder ett kraftuttryck bara för att jävlas tillbaks. Så agerade jag också när jag var 10 år, typ. Och sedan kan personer sitta där och säga att det inte är något fel på dom och att dom är så friska osv, för att bara kort därefter skriva något helt annat till någon annan. Hur var det där med ärlighet som så många säger är så viktigt? Ärlighet är det uppenbarligen brist på hos folk, även hos dom som kallar sig "bästa vänner" och man får höra att, trotts att, för att nästan mer eller mindre citera, säger "Jag orkar inte mer, vi skiter i det här nu" så är det ändå, på något vänster, -jag- som gjorde slut och får skit för det. Vad missade jag i kalkuleringen här?

Sedan, något som varit i hetluften, förtroende. Varför i hela världen ska jag visa förtroende för någon som har totalt krossat det förtroende jag hade för dom genom att punda och vara otrogen? Allvarligt talat? Jag har vridit och vänt på de senaste 2 år, till höger och vänster, upp och ner osv m.m etc... och jag fattar verkligen inte vad jag tänkte på. Varför vände jag bara inte och gick vid första gången något hände? Varför försökte jag lösa det och stanna kvar, varför bet jag ihop? Jag fattar det verkligen inte. Jag borde bara sagt "Dra åt helvete" och gått. Då hade jag iaf antaligen haft lite förtroende kvar för folk, då hade inte Anja behövt genomlida faktumet att jag är övertygad om att hon, precis som de flesta andra, kommer vara otrogen emot mig. Nog för att jag agerade på något misstänksamt sätt emellan åt, men jag gjorde -aldrig- något som ens kan vara i närheten av otrohet, så vidare inte ge en vän en kram är otrohet.

Grrr... blir arg bara jag tänker på det. Jag vet att när jag blir arg så säger jag vad som helst för att såra, ord gör mer skada än något annat. Men när sådant här händer, så får jag inte ens dåligt samvete för det. För att få mig förbannad, så får man såra först, och vet ni vad? Hämnd är jävligt trevligt. Behandla andra som dom behandlar en själv. Det är det jag går efter, så går man på öma pungter hos mig, då gör jag det samma. Och jag löpte ändå inte ens hela linan ut.

Och sedan ge sig på min flickvän, då har man gått för långt. Så enkelt är det. Så ni 2 som gjort detta, jag bara 2 saker att säga:
1: Tändare och kniv eller vad det nu var.. det var rätt åt dig, nu slipper världen mer av dina gener.
2: Ja, du får dom du vill, du är en dålig, elak, fet kossa. Det är du själv som sagt det, nu håller jag bara med dig.
Jag önskar er båda allt ont i världen. Ni har dragit ner er själva till den illska och förakt jag känner för er, och inget ni säger eller gör, vem ni än slickar röv hos för att komma på god sida, spelar någon roll, och verkligen inte hur mycket ni än försöker svartmåla mig. För vet ni vad? Hata är precis lika enkelt (eller svårt om man nu vill) som älska, kan man inte det ena, så kan man inte det andra. Och de som verkligen, verkligen känner mig vet hur jag funkar, och dom vet också att jag inte reagerar så här utan anledning. Jag må ha få vänner, men dom jag har, dom är värda mer än något annat.

Så.. nu har jag fått skriva av mig, känns betydligt mycket bättre. Jag tänker försöka sluta sitta i mitt mörka hörn och hålla in allt. Nu ska hela skiten ut, så kommer säkert skriva av mig andra incidenter som hänt tidigare i mitt liv också.

1 kommentarer:

Skitidetdu sa...

Älskade Johan! Det är bra att skriva av sig ilska. Hoppas bara att det inte blir några konsekvenser för detta. Vet hur det känns att vara arg, ledsen och frustrerad. Hade det inte varit för dig så hade jag inte varit så lugn och samlad som jag faktiskt är (med tanke på hur förbannad och galen jag var på Adrians pappa i lördags). Men på den punkten kommer det bara att bli bättre nu, eftersom det är jag som bestämmer och ingen annan.

Du må vara envis och tjurskallig imellanåt, men jag älskar dig precis som den du är!

//Din Anja